tisdag 26 oktober 2010
Torsdag den 4 november: Semafor goes language game
"Rah, rah, ah, ah, ah, ah, Roma, roma, ma, Gaga, ooh, la, la” , sjunger Lady Gaga. I den svenska samtidspoesin är varenda stavelse viktig. Diktens material är språket. Språket är vårt sätt att relatera till verkligheten. Verkligheten skrivs ständigt om i dikten.
Är språkets gränser universums gränser? Varför upprepar sig dikten hela tiden? Vilken är den viktigaste ordklassen för en samtidspoet? Kan datorer skriva poesi eller skriver de bara ut den?
Semafor goes language game och bjuder in poeterna Christina Kullmann (Print, OEI editör) och Helena Österlund (Ordet och färgerna, Albert Bonniers) till en kväll om språklek på liv och död. Våra performanceartister Tova Gerge och Ylva Karlsson gör ett framträdande utifrån Eva-Stina Byggmästars diktsamling Vagga liten vagabond.
Högkvarteret öppnar som vanligt kl. 18.00, salongen pågår 20.00 till 22.00, och efteråt fortsätter diskussionen i baren, där mat och dryck finns till försäljning. Salongen ordnas i samarbete med ABF Stockholm och Föreningen Idyll.
Högkvarteret öppnar som vanligt kl. 18.00, salongen pågår 20.00 till 22.00, och efteråt fortsätter diskussionen i baren, där mat och dryck finns till försäljning. Salongen ordnas i samarbete med ABF Stockholm och Föreningen Idyll.
Välkomna till Semafor!
fredag 15 oktober 2010
Semafor went urban
E: Hej och välkomna till Semafors litterära stadsvandring. Vi kommer att ta er med er in i stadens och litteraturens övergivna byggnader, stängda rum och underjordiska gångar. Tillsammans ska vi lämna samtidsromanens hemmavana villakvarter och ger oss ut i das unheimliche.
A: Längsmed korridorens väggar finns oändligt många dörrar. Vi öppnar den närmsta och vi kommer in i en ellipsformad amfiteater, 100.000 kubikmeter sten sammanhållen med 300 ton järnklämmor, doriska, ioniska, korintiska kolumner. Genom en anslutande dörr kliver vi in i en paviljong.
E: Kan vi hitta till litteraturens skyddsrum?
A: Vi tar oss uppför paviljongens trappor, ser ut genom de höga fönstren, ned mot vattnet och himlen, förgylld av solens sista strålar. Utifrån sköterskans rum kan vi överblicka salen, de tomma sängarna uppställda sida vid sida. Här finns inte många dörrar, men det finns en väg ut.
E: Varför är vi inte i Paradiset?
A: Vi träder in i ett palats av glas, ett överdimensionerat växthus, tjugo meter i takhöjd. Från ett av gallerierna blickar vi ned mot mässgolvet. Välkommen till världsutställningen, välkommen till Kristallpalatset, välkommen till varufetischismen, inträde tre guineas.
E: Är undrens tid förbi?
A: En gång var detta stadens högsta byggnad, ingen skulle kunna blicka in i den. Vi står i ett av husets 9999,5 rum (himlens gud har sin boning i 10.000). Sedan den siste kejsaren flydde härifrån 1924 har utrymme efter utrymme öppnats för allmänheten. Innan vi fortsätter vår rundtur tar vi en frappucino i den förbjudna stadens Starbuck.
E: Varför finns det inga Starbucks i Stockholm?
A: Vi står på en barterrass och blickar ut över Stockholm. Solen står över byggkranarna i Liljeholmen och skjuter hela kvastar av strålar mot öster; de går genom det stigande galleribygget vid Bergsundsstrand, de ilar fram över Citybanepråmarna, klättrar upp till Å:et i Åhlénsbyggnaden, lyser upp Lidingös medborgargarde och tonar bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där de attraktiva skärgårdstomterna ligger.
E: Var hittar vi närmsta tunnelbana?
A: Utanför Skanstulls station sitter en vit kanin, den hoppar iväg i riktning Nytorget. Vi följer den till en rosa neonskylt och öppnar porten, vi faller ner i kaninhålet. Har vi landat i litteraturens skyddsrum?
E: Välkomna till Semafor goes urban.
A: Längsmed korridorens väggar finns oändligt många dörrar. Vi öppnar den närmsta och vi kommer in i en ellipsformad amfiteater, 100.000 kubikmeter sten sammanhållen med 300 ton järnklämmor, doriska, ioniska, korintiska kolumner. Genom en anslutande dörr kliver vi in i en paviljong.
E: Kan vi hitta till litteraturens skyddsrum?
A: Vi tar oss uppför paviljongens trappor, ser ut genom de höga fönstren, ned mot vattnet och himlen, förgylld av solens sista strålar. Utifrån sköterskans rum kan vi överblicka salen, de tomma sängarna uppställda sida vid sida. Här finns inte många dörrar, men det finns en väg ut.
E: Varför är vi inte i Paradiset?
A: Vi träder in i ett palats av glas, ett överdimensionerat växthus, tjugo meter i takhöjd. Från ett av gallerierna blickar vi ned mot mässgolvet. Välkommen till världsutställningen, välkommen till Kristallpalatset, välkommen till varufetischismen, inträde tre guineas.
E: Är undrens tid förbi?
A: En gång var detta stadens högsta byggnad, ingen skulle kunna blicka in i den. Vi står i ett av husets 9999,5 rum (himlens gud har sin boning i 10.000). Sedan den siste kejsaren flydde härifrån 1924 har utrymme efter utrymme öppnats för allmänheten. Innan vi fortsätter vår rundtur tar vi en frappucino i den förbjudna stadens Starbuck.
E: Varför finns det inga Starbucks i Stockholm?
A: Vi står på en barterrass och blickar ut över Stockholm. Solen står över byggkranarna i Liljeholmen och skjuter hela kvastar av strålar mot öster; de går genom det stigande galleribygget vid Bergsundsstrand, de ilar fram över Citybanepråmarna, klättrar upp till Å:et i Åhlénsbyggnaden, lyser upp Lidingös medborgargarde och tonar bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där de attraktiva skärgårdstomterna ligger.
E: Var hittar vi närmsta tunnelbana?
A: Utanför Skanstulls station sitter en vit kanin, den hoppar iväg i riktning Nytorget. Vi följer den till en rosa neonskylt och öppnar porten, vi faller ner i kaninhålet. Har vi landat i litteraturens skyddsrum?
E: Välkomna till Semafor goes urban.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
